Pakkeresor til Nordatlantiske resemål sedan 1982

Resebeskrivning från Färöarna 2016

I juli 2016 reste Rita och Mogens på 14 dagars ö-hopping på Färöarna. Det var den första gången de besökte den vackra ögruppen och de älskade den oförstörda naturen och de vänliga färöingarna. Läs resedagboken som dag för dag beskriver resan och få massvis av inspiration och tips till din egen resa till Färöarna.

Skrivet av
Mogens og Rita
Modtaget den
2016-09-02

DAG 1, LÖRDAGEN DEN 25:E JUNI 2016

Resan startar. Vi är ombord, inkvarterade i en särskilt bekväm hytt på MS Norröna, Smyril Lines fartyg som seglar mellan Hirtshals i Danmark och Tórshavn på Färöarna, vidare till Seyðisfjörður på Island och retur. Nu är vi på väg till ö-hopping på Färöarna, och innan ankomsten ska kropp och själ ställas in på semester-mode, och det görs på bästa sätt på den 575 sjömil/1065 km långa (på vår resa), lugna båtresa till Tórshavn.

 

I Sky Bar på däck 8 har vi bokat vårt ’favorit hot tub’, nämligen nummer 3 med 180° utsikt (i alla fall om sträcker oss lite och lutar oss över karets kant). Kl. 21:00 lördag kväll (22:00 svensk tid) hoppade vi i saltvattenskarets varma vatten med små vågskvalp från fartygets dova rörelser. Det är en storslagen utsikt över en ändlös Atlant, och blåst och vind ökar den enastående och uppfriskande upplevelsen.

 

Just det, man ska alltså komma ihåg att hyttens nyckelkort ska förbli i badrockens ficka, så man inte gör som jag och råkar ta med det upp på däck så det får sig en flygtur ut över Atlanten… Det resulterade i en extra liten promenad i badkläder- och rock ner till informationsdisken på däck 5. Men den vänliga, effektiva och snabba personalen fixade ett nytt kort till Mogens. Folk gick förbi oss i mössor och stängda jackor, det var ju kallt därute på däck… men inte vi i hot tuben! Solen gick ned över den norska kusten och berikade oss med otroliga färger i gyllene gult, till lysande stark orange och slutligen djupa lilaröda toner. Wow!

 

DAG 2, SÖNDAGEN DEN 26:E JUNI 2016

Vi har sovit riktigt skönt i den stora dubbelsängen och vi njuter av den lilla soffgruppen i hytten. Vi går ner till Norröna Buffet-restaurangen till en helt fantastisk frukostbuffé. Oavsett vilket bord vi väljer så får vi utsikt. Vi håller utkik efter Shetlandsöarna och det William Heinesen i sin bok ”Det goda hoppet” beskriver som ”en immande vattenkolon – valarnas blåst”.

 

I mellantiden är vi på promenad på däck 8 och blir helt genomblåsta. Vi ser många olika havsfåglar, och känner igen stormfåglarna och sulan, och anar Shetlandsöarna som en skugga i fjärran.

 

Efter 20 timmars seglats och intensivt spejande från 8:e däck genom kikare och kamera, dyker Shetlandsöarna upp. MS Norröna åker förhållandevis nära förbi, så vi på riktigt kan se de 32 små, barska, råa och fascinerande öar som ligger där, mitt ute i Atlanten. På kvällen bjöd Simmer Dim Steakhouse, den exklusiva à la carte-restaurangen ombord, på välgjord middag i en avslappnad miljö med havsutsikt! Mycket god hummer, steak och lammrygg. Ännu en bra upplevelse ombord!

 

DAG 3, MÅNDAGEN DEN 27 JUNI 2016

På kvällen vid 23-tiden landade vi i Tórshavn, Färöarnas huvudstad med 18 700 invånare, och vi hittade enkelt till hotellet. Vi kunde enkelt se vägarna trots att det var midnatt. Vi övernattede på ‘Hotel Føroyar’, som ligger högt upp med utiskte över Tórshavn och omkringliggande öar. Hotellet har designats av de danska arkitekterna Friis & Moltke och är snyggt samt diskret inbyggt i klippan med gräs på taket. 

 

Vi vaknade upp till dimma men trots detta så lyste solen starkt igenom. Dimman höll i sig hela dagen ända fram till kvällen, men emellanåt hände något! På med vandringsskorna, ryggsäck, underställ, fleecetröja, dunjacka, mössa och vantar och ombord på båten från Sørvágur på Vágur till Mykines. En härlig resa med utsikt över de fina grönklädda fjällen. Ju närmare vi kommer Mykines, desto större blev vågorna och ju mer gungade båten. 

 

På långt avstånd kunde vi se vårt mål, öns fyr. Bara ett par steg längre ut och vi var på Färöarnas västligaste punkt. Här slog vi oss ner i gräsbackarna högt över havet och tog en välförtjänt paus med kex och ost. Vi hade utsikt över sulornas parningsplats, de fristående klipporna Pikarsdrangur och Flatidrangur. Bägge klipptoppar var nästintill dolda av kritvita sulor och deras vita exkrementer. Sulan har ett vingomfång på ca 1,5-2 m och är den största fågeln på Färöarna. 

 

Mätta på sol och fågelupplevelser samt trötta i fötterna satte vi oss i solskenet och väntade på båten. Det blev en härlig 45 minuters segeltur tillbaka till Sørvágur på ön Vágur. 

 

Gásadalur, den lilla bygd som är belägen på fjälltoppen, med storslagen utsikt över havet och som är svår att komma till från havssidan - den måste vi bara besöka. Faktiskt så fick byn först 2004 en tunnel med vägförbindelse till omvärdlden,. Annars kunde man bara ta sig dit med en helikopter eller den branta vandringsvägen över fjällen. Tills 1873 blev de döda burna över fjäller och begravda i grannbyn Bøur. Idag bor endast 17 människor på denna vackra och fridfulla plats. 

 

Vi hade ju kört igenom Vagatunneln på väg dit och därför borde vi ha köpt en biljett där vi angivit bilens registreringsnummer och förarens namn, innan vi körde tillbaka igen. Biljeten köpte vi på en tankstation för 100 kr tur och retur. Det är videoövervakning av betalningstunnlarna och därför ska biljetten sparas med hänsyn till en eventuell kontroll. Det är tills vidare endast betalningstunnlar på Färöarna. 

 

Om sommaren kan det ofta förekomma stora bränder, av okända anledningar, i Mykines vilket de också blivit kända för. Det innebär att man inte alltid kan vara helt säker på att komma hem från ön. och därför valde vi att börja vår resa där. När båten la till vid Mykines kom solen fram och himlen var klarblå med bara några få moln, och det vädret höll i sig under hela dagen. 

 

Vi vandrade från byn längs med den gamla vandringsleden, helt upp på fjället. Solen värmde, stigarna var branta, pulsen ökade. Ganska snabbt så fick man ta av sig lager för lager. Det slutade med att vi gick med bara ärmar och med uppvikta byxben. Stigarna gick upp och ned, smala stiger med utsikter över Atlanten och massor av får och lam på de branta fjällstigarna. Vi gick också förbi minnesmärket för dem som omkommit i fjället och på havet. 

 

Målet var Mykineshólmur ‘lunneland’ eller papegojaland! Området heter Lambi och är ett av Färöarnas största parningsområden för lunnafågar. Tusentals flög de ovanför huvudet på oss och landade tätt på sluttningarna nära oss där de har sina gryt. Aldrig förr har vi upplevt något så fascinerande. Vi satte oss lugnt på de branta sluttningarna och njöt av de enorma flockarna av lunnafåglarna i luften och de yngre fåglarna på gräset, bara några meter från oss. 

 

Därnäst korsade vi en hängbro 35 m över Atlantens vågskvalp. Hängbron förbinder Mykines med Mykineshólmur. Det var hänförande att titta ner i de brusande vågorna och betrakta de många fåglarna som häckar på de branta klipporna i ravinen. 

 

DAG 4, TISDAGEN DEN 28:E JUNI 2016

I dag ska vi till Vestmanna och segla och se Vestmanna-bergen från havet. Vi tar Oyggjarvegur intill väg 1992 när man skulle åka norrut från Tórshavn. Den gamla övägen slingrar sig högt upp på fjälltopparna och genom Mjørkadalur – Dimmornas Dal. Vi hade inte kört många kilometer innan vi närmast var helt insvepta i vit dimma, så dalen levde verkligen upp till sitt namn. Det var enkelt att föreställa sig hur svårt det ibland har vatir/kan vara att orientera sig på den dimmiga Oyggjarvegur.

 

I den lilla byn Kvívík besöker vi en av Färöarnas äldsta och bäst bevarade vikingabosättningar. Det har grävts ut två långhus och man har hittat många pilspetsar, fiskeredskap, pärlor, smycken och rester av båtar. 

 

Vi kommer fram till Vestmanna och det regnar lite men det struntar vi i! Vi ser fram emot gottupplevelser och fågelfjäll. Vi har haft rätt tur med vädret för regnet slutade och vi fick till och med lite solglimtar under båtturen. Det var en otroligt vacker utflykt och vi såg flera grottor, men Atlanten visade sig från sin hårt blåsande sida, så skepparen valde att lägga om rutten av säkerhetsskäl. Vi seglade en kort bit längs Vestmanna-bergen och därefter längs Vágurs branta fjäll och in i en väldigt vacker grotta.

 

Framför flera av grottorna var det en liten holme – ett litet fjäll som alla kallas ”Köttberget”. Färöingarna blev förr ofta angripna av pirater som stal att ätbart. Färöingarna själv flydde upp i fjällen väl vetandes om att de hade stora köttransoner gömda på ”köttberget” som piraterna inte tyckte det fanns anledning att undersöka.

 

Vi såg flera mindre fågelfjäll med storskarv, stormfågel, tretåig mås, lunnefåglar och silvertärnor. Storskarven är fridlyst på Färöarna medan storskarven finns i tusental och närmast upplevs som en plåga. På väldigt branta bergssluttningar hoppade får och lamm helt obekymrat. Lammen föds på de branta klipporna och det menar man är orsaken till deras ”hemmavana” sätt att ta sig fram på. Det låg flera små primitiva stugor i bergssluttningarna och de fungerar som vindskydd för får och lamm när vädret blir allt för barskt. Fåren vallas samman med vallhundar två gånger om året för klippning och slakt.

 

Vi seglade förbi flera laxfarmar och guiden berättade att Färöarna exporterade 66 000 ton lax under förra året, och det motsvarar 6% av hela världens laxexport, ganska imponerande.

 

Vi når fram till en by via en ca 10 km lång, slingrig väg som är som klistrad till bergssidan. En makalös vy visar sig tillslut när vägen svänger runt den sista fjällsidan och går brant nedåt. Djupt därnere ligger byn Tjørnuvík med sin svarta sandstrand som havet slår in mot. 

 

Tjørnuvík ligger med utsikt till Risin och Kellingin, 2 klippor som är 75 respektiva 73 meter höga. Enligt sägen var Risin och Kellingin tjuvar som mitt i natten hade samlat Färöarnas 18 öar och skulle släpa med dem till Island. En av öarna hamnade på efterkälken och Risin och Kellingin började bråka, och när solen gick upp blev de förvandlade till stenklippor. De är vackra och imponerande och det är en härlig sägen.

 

Tjørnuvík är byn med många små svarta hus med gräs på taket och så är byn känd för sin psalm av Thomas Kingo. Mitt i den lilla byn lockades vi till våfflor och kaffe en av byns Thomas Kingo psalmsångare, och Karen från Kælderbutikken frestade med rabarbergröt och goda kakor.

 

Pslamsångaren vann. Han delade med sig av sina upplevelser med Thomas Kingo-kören som hade haft många konserter runt om i Danmark. Karen från Kælderbutikken gav ett bra tips om en restaurang på Viðoy, och vi skulle hälsa till dem från henne!

 

En kvinna och en man kom vandrande från Saksun över fjället till Tjørnuvík. Han hade vandrat turen för att markera rösen för främst utländska vandrares säkerhet. De delade ed sig av tips och idéer till vandringsturer. Det var ett muntert och berikande samtal runt om det lilla bordet hos psalmsångaren. De berättade med ett leende att danskarna alltid va dem som gick först upp på fjället och kom sist ned! De vill alltid se så mycket och stannade många gånger under vandringarna, och därför skulle danskarna räkna med dubbelt så lång vandringstid som färingarna och de andra skandinaverna. Och det var sant, vi kunde aldrig hålla de tider som våra vandringar var beräknade till.

 

I byn hyrde man också ut flera hus till konstnärer genom det färöiska konstnärsrådet LISA, bl.a. i den gamla skolan. Så om vi var konstnärer skulle vi inte tvekat om att ansöka om bostad för konstnärlig inspiration.

 

Härligt kulturellt och medmänskligt berikade fortsatte vi vår resa mot Saksun, dock inte över fjället utan längs med älven Stóra. Här fick vi stanna för att njuta av synen av barn som lekte vid älven med timmerflottar som var gjord av två tunnor som var hopbundna, och de hade det så roligt i det grunda älvvattnet. 

 

Vi körde på en mycket smal väg till den lilla byn Saksun i botten av Saksunardalur. Från byn vandrade vi ned i den smala klippravinen i dalen till Pollur vid havet. Vi följde älven, gick i den fuktiga sanden på flodbrädden, förbi en mäktig lagun och förundrades över naturens skönhet. Vi nådde dock inte helt till Pollur ute vid havet, då man skulle passa sig för högvattnet, för flodbrädden försvann och då skulle man vara tvungen att klättra på de branta klipporna för att komma tillbaka…

 

DAG 5, ONSDAGEN DEN 29:E JUNI 2016

Så kom dimman, tjock och tät, och det var som att stirra in i en tjock vit mur när vi kollade ut genom fönstret på vårt hotell i Tórshavn. Vi som blivit så glada för vår fantastiska 180-gradersutsikt över staden, hamnen och öarna Nólsoy och Eysturoy från både rummet och restaurangen på Hotel Føroyar.

 

Men hursomhelst! Vi fick också uppleva att det är sant det man säger; att på Färöarna kan vädret skifta helt från timme till timme. Så don’t worry. Vi åkte som planerat till den lilla och idylliskt liggande byn Gjógv på ön Eysturoy. Längs med slingrande bergsvägar kom vi dit och där låg byn med de många små svartmålade husen med vita fönsterkarmar. Högt över ravinen Gjógvin vid havet låg Gjógv. Varje är besöks byn av ca 35 000 turister och man skulle kunna tro att det var anledning nog till caféer, restauranger och souvenirbutiker… Men nej, här är det helt oförstört och lugnt. Den lilla kaffestugan har inte öppnat ännu och allt andas fred och idyll.

 

Vi gick en promenad förbi Gjógvs vita kyrka och in i den lilla parken vid kyrkan. Här står en mycket rörande staty som ett minnesmärke för de män från byn som omkommit ute på havet. Statyn föreställer en mor med två barn som skådar ut över havet.

 

Vi var naturligtvis också tvungna att vara lite monarkiska och sitta på danska kronprinsessan Marys bänk med underbar utsikt över havet. Kronprinsparet besökte Gjógv 2004.

 

Nu skulle Gjógv (ravinen) undersökas närmare. En formidabel ravin som man når genom en lång stentrappa. Atlanten når in i ravinen och här ligger en liten brygga till småbåtar. Det var också byggt så att båtarna kan dras upp helt från ravinen och helt in till byn för att skydda dem mot Atlantens vågor under stormar. Det var frodigt och grönt på bergssluttningarna och inne i klipphålorna som formats av havet, visades vackra färger i lila, rosa och grönt på väggar och tak.

 

Vädret var ganska okej, lite duggregn och lite klart väder ibland, så vi gick en rask promenad upp längs den norra klippan med en vacker utsikt till ön Kalsoy.  Här fanns också ett fågelfjäll med lunnefåglar, stormfåglar och tärnor. Här fanns också fina växter såsom dubbelnycklar som fanns överallt, precis som Färöarnas nationalblomma Sóljan – kabbleka som skiner solskensgult på fjällsidor och längs åar och älvar.

 

Lite kuriosa -  i hamnen hitta vi ett litet hus, - Á Látrinum. Det ledde tankarna till… men det var det inte, det betyder nämligen hembygdsmuseum, och dessa stötte vi på många gånger.

 

Slættaratindur som betyder ”platt bergstopp” är Färöarnas högsta fjäll på 882 m. Vi körde en slingrig väg runt Slættaratindur och stötte på får och lamm som naturligtvis har ”fårträde”.
Men Slættaratindur såg vi inte. Toppen var helt enkelt helt dold av vit, tät dimma. Men därimot såg vi helt plötsligt Risin och Kelligin från en helt ny sida. Pyttesmå syntes de borta i havet, även om vi visste att de dock är hela 70 m höga. I den lilla byn Eiði promenerade vi i hamnen och började prata med några fiskare som höll på att lossa dagens fångst. Vänliga och tillmöteskommande som de var, så berättade de att de hade varit ute på djuphavsfiske. De hade fångat både birkelånga, torsk, kungsfisk och fläckig havskatt, och birkelångan är den fisk som lever djupast, på hela 800 m. 

 

En lite mindre båt kom in och en man berättade lika glatt och vänligt att de hade varit till havs i 15 timmar och nu hade fångat 2,5 ton fisk, primärt kolja. Och nu hade han förresten semester. Han hade tidigare fiskat utifrån danska Hirtshals och hans son hade vi just mött i Gjógv där han tillsammans med några andra unga höll på att anlägga en bra stig ut till Marys bänk. 

 

Det var trevliga samtal med folk från båda båtarna. I byn fick vi hembakad rabarberpaj med glass och maränger. Då gör det inget med lite regn, när ärligheten och närheten mellan människor blir så påtaglig. Det värmer, och det är färöingarna riktigt bra på att utstråla, på ett helt naturligt sätt.

 

Vi åkte tillbaka till Streymoy och ned till Gamlarätt som ligger i syd. Härifrån går färjan till ön Sandoy som är nästa stopp. Bommen till färjan gick ned framför näsan på oss, så medan vi väntade på nästa färja besökte vi Kirkjubøur som var det gamla biskopssätet fram till ca år 1540 då det lades ned. Magnus-katedralen, den gamla kyrkans tjocka murar står kvar och är under konstant konservering och skydd, flera ställen helt inpackade. Murarna är 1,5 m tjocka och rummet är 26,5 m långt och 10,8 m brett. Ruinerna av Magnus-katedralen finns på UNESCOs världskulturlista. Vi går till det gamla ”likhuset” som ligger mot vattnet. Låte svårt att komma till med kanske ett medvetet val för att ge ro till de döda. Idag är det ganska få stenar som finns kvar, resten är packat in i plywoodskivor.

 

Ett av de äldsta bebodda husen ligger också här, nämligen den gamla, svarta och välbevarade herrgården med röda fönsterkarmar och grästak. Det är också kul att se den fyrhjulsdrivna bilen och husvagnen på uppfarten, takfönstrerna i grästaket och barncykeln i den gamla källaren. Här levs livet i harmoni med förtiden. 

 

Vi besökte den lilla, fina, vita kyrkan Olavskirken som ursprungligt är från mellan år 1250-1300 och är mycket enkel. Altartavlan är ny och föreställer en målning av Jesus som går på vattnet. Den är målad av Färöarnas största bildkonstnär Sámal Joensen-Mikines. Kirkjubøur var en härlig och kulturell upplevelse.

 

Färjan ”Teistin’” tog oss från Gamlarätt till Skopun på Sandoy. Under resan betraktade vi vackra molnformationer runt om öarna Hestur och Koltur som vi hade följt hela dagen. Molnen låg som en hatt runt om topparna.

 

Nu har vi kommit till Hotel Skálavík på Sandoy och det är ett lugnt hotell. Detta är också nästan det enda stället man kan övernatta på Sandoy, och hotellet är Smyril Lines eget.

 

DAG 6, TORSDAGEN DEN 30:E JUNI 2016

Sandoy är en mild och grön ö med mjuka, platta berg, vita sandstränder och sanddyner med vass, men det finns också hårda och råa berg. Vi tittar på den fina lilla kyrkan med gräs på taket i Skàlavik. Som många av de andra kyrkorna är även den här låst, men istället tittar vi in genom fönsterna. 

 

I Húsavík spelar jag kortspelet Húsfrúgvin i Húsavík. (Husmodern i Húsavík), döpt efter den rika Gudrun Sjúrðardóttir från Bergen, som bodde här på sin stora gård Heima á Garði på 1300-talet. Hon var den mäktigaste kvinnan på Fåröarna och ägde all mark i Húsavík och Skarvanes, och även en hel del av Shetlandsöarna. Det finns fortfarande många ruiner och stenhus som är upprättade i hennes ära. I Húsavík finns en liten kyrka, som inte är låst, så vi kan gå in och beundra altartavlan och den stora vackra målningen gjord av den danska konstnären Svend Havsteen-Mikkelsen.  

 

Vi fortsätter längs en trång, smal och utmanade väg, klistrade längs sidan av klippan, till byn Dalur. Byn är vackert belägen i dalen mellan branta gröna berg och nästan helt avskilt från omvärlden, men fick år 1964 denna ”spännande” vägförbindelse. 

 

Längs en ännu mer utmanade väg, där vi trängs med massa lamm och får, når vi tillslut till den otroliga utsikten från byn Skarvanes. Här slutar vägen. En liten by med bara 13 invånare. Men vi ser ingen människa och får nöja oss med sällskapet av tre ankor och ett gäng höns och tuppar, vilka var väldigt tillmötesgående och ivriga på att få smaka våra medtagna chokladbollar. 

 

Strax utanför Sandur stötte vi på Bundi Stein Urin (Den stickade stenen). Den är fyra meter hög och har en räckvidd på 18 meter. Kvinnorna i Sandur har täckt stenen med olika historier som de uttryckt i stickad form om häxan Gíuvrin. Vi stöter också på Gívrinarspor – häxans enorma fotavtryck – i en sten. På så sätt lever sägnen vidare. 

 

Berikade med ”heksegys” startar vi vår 8 km långa, underbart vackra vandring till Søltuvík. Vandringen går genom bergsområden med mängder av får, vidsträckta vyer över landskapet och havet. Solen tittar fram och förstärker den vackra utsikten tillsammans med bakgrundsljudet av fågelkvitter. 

 

I viken i Søltuvík står ett monument bestående av två stora ankare. År 1895 kom det brittiska ångfartyget Principia ur kurs på grund av stora stormar och fartyget drev in i skärgården och sjönk. 28 personer dog och endast en överlevde genom att klamra sig fast vid en lastlucka. Han räddades först efter 14 timmar ute till havs. 

 

Tillbaka i Sandur var vi såklart tvungna att promenera runt i de otroligt stora sanddynerna intill den stora sandstranden. Solen sken och barn satt i vattenbrynet och lekte. Vi slog oss ner och njöt av de meditativa vågorna och solen som värmde våra ansikten. Vilken fantastisk avslutning på en härlig dag. 

 

Väl hemma på Hotel Skálavík blir vi tillfrågade om vi vill berätta om våra upplevelser i Färöisk nationalradio ”Kingvarp Føroya” i en direktsändning kallad ”Ferðaliðið” (Enheten). Det var roligt att få berätta om våra upplevelser på öarna med Smyril Line från Hirtshals. 

 

DAG 7, FREDAGEN DEN 1:A JULI 2016

Vi måste ta färjan från Skopun för att komma tillbaka till Gamlarätt på Sreymoy kl. 10:30. Eftersom man inte kan förboka en plats för bilen och färjan är relativt liten, så är det bara att ställa bilen i kön och sedan ta på sig regnjackan för att promenera i Skopun. 

 

Högt över staden, nästan som ett landmärke i havet av människor, stor en jättestor blå brevlåda. Den är 7,42 meter hög och 4,45 meter bred. Den är så stor att den vid tiden den byggdes hamnade i Guiness Rekordbok som världens största brevlåda. 

 

Vi följde grusvägen ut ur staden och fortsatte på vandringsleden, högt upp på den gräsbevuxna bergstoppen. Här uppe såg vi ut över öarna Streymoy, Koltur och Hestur och Trøllhøvdi (Trollhuvud) som är en kulle ute i havet en bit från kusten. Klipptoppen sägs vara huvudet av ett troll. Han förlorade det, tyvärr, när han skulle binda ihop Islands Nólsoy och Sandoy. Han fick repet runt sin egen hans och när han drog åt det tappade han sitt huvud. Det finns många liknande legender runt Färöarna. 

 

För att komma till Norðoyggjar – Norra Island – kör vi genom undervattenstunneln Norðoyatunnilin, som byggdes år 2006. De sprängde 150 meter under havsytan och den är 6,2 kilometer lång. Den kostade bara så lite som 395 miljoner kronor. Det är en ganska märklig känsla att köra så djupt ner i berggrunden under havet! 

 

På ön Borðoy bodde vi på Hotel Klaksvik i Klaksvik som är ett gammalt hem för sjömän. Här är det rent och snyggt. Vi får ett litet rum med vacker utsikt över Klasvik stad och hamnen med bergen i bakgrunden. Klaksvik är Färöarnas näst största stad med 4 605 invånare. 

 

Norra Island består av 6 öar och är den nordligaste delen av Färöarna. Tre av öarna nås via små vattensamlingar och de sista tre med båt eller helikopter. Vi åker direkt ut på äventyr med färjan ”Sam” till ön Kalsoy , där vi går genom fyra långa, smala och mörka tunnlar. Det finns naturligtvis bara en väg, för spänningens skull! Som tur är finns det klara regler vem som ska väja undan med hjälp de uthuggna väjningsplatserna.  

 

Kalsoy är bara 18 km långt och 1-3km bred från norr till söder tack vare de 4 tunnlarna. Vi tar en liten avstickare till byn Mikladur, för här står nämligen Köpakonan – Sälkvinnan. 

 

En makalös vacker, tre meter hög, bronsstaty skapad av Hans Pauli Olsen. Den påminner lite om Danmarks ”Den lille Havefrue”. Och självklart finns det en hjärtskärande berättelse kopplad till Sälkvinnan. Varje år på trettondagen simmar sälarna upp på stranden, kastar av sig pälsen och förvandlas till människor. Sen försvinner de in i en grotta och har en stor fest. Vid soluppgången klär de på sig sälpälsen igenom och försvinner ner i havet. 

 

En ung man från Mkladur smög för att titta när sälarna kom, och förälskade sig i den vackra sälkvinnan och stal hennes päls så att hon var tvungen att följa med honom hem. Han tvingade henne att gifta sig med honom och de fick flera barn tillsammans. Noggrant låste han in sälpälsen i en kista och tog med sig nyckeln varje dag när han gick för att fiska. En dag glömde han nyckeln och sa till de andra fiskarna; ”Idag blir jag änkling”.  Och mycket riktigt, när mannen kom hem var sälkvinnan borta. Han var djupt olycklig, tog barnen i handen och gick ner till klipporna och blickade ut över havet. En bit utanför grottan låg en säl med sorgsna svarta ögon och tittade på dem. Det är en fantastisk sägen och en helt otrolig staty som rests i dess ära.

 

Vi når öns nordligaste by Troøllanes som har en vacker utsikt över grannöarnas sluttande klippor. Här finns det ganska få hus och det bor inte så många människor här. Men någon med entreprenörsanda måste det finnas här, för finns en handgjord skylt där det står med stora bokstäver ”Kom och köp”, och vem kan ha gjort den? En skolflicka säljer kaffe och hemmagjorda kakor. Men det är inte den enda ’butiken’ som finns här i Trøllanes. Det finns en liten kiosk här också. Det är från början ett arbetsskjul, som används under arbetat av tunnlarna. När tunnlarna var klara 1986 togs skjulet över av en av byns företagsamma kvinnor som nu säljer fikabröd där. Du plingar bara i klockan när du har valt vad du vill handla. Självklart måste vi också stödja detta lokala initiativ. 

 

Resan hem är lika spännande genom de smala tunnlarna som går i en stor u-sväng, men snart är vi ute i dagsljuset igen. Alla dessa tunnlar och öns distinkta former har gett den smeknamnet ”Blockflöjten” – och varför den heter så ser man ganska tydligt från grannön Kunoy.

 

DAG 8, LÖRDAGEN DEN 2 JULI 2016

Det var en helt obeskrivligt härlig dag med underbara naturupplevelser och än en gång ett möte med den färöiska varma gäst vänligheten och omtänksamma beteende. Överväldigande och förtjusande. 

 

Upp tidigt, ryggsäcken och vandringskängorna på, matsäcken i ryggsäcken tillsammans med alla andra nödvändigheter, flera lager kläder. Vi tar postbåten Ritan (från 1943), som seglar från Hvannasund på ön Viðoy till öarna Svinoy och Fugloy. Ritan är dessa två öar, Färöarnas mest nordöstliga öar, enda förbindelse till omvärlden. Nja, det är kanske inte helt sant. De här öarna, precis som alla andra avlägsna platser, har sina egna helikoptrar. Vi måste hoppa i land på Ritans båtplats på Fugoly. Båten guppar upp och ner, men kaptenen är bra på att hålla båten nära klippan vi ska hoppa i land på, så allt går bra. 

 

Det finns två små samhällen på Fugoly; Kirkja, där vi hoppar i land, och Hattarvík, där vi ska bli upphämtade ikväll. I Kirkja bor det bara 26 stycken människor och här finns en liten butik, där dom säljer godis och stickade plagg. Naturligtvis öppnar den en timme efter Ritans ankomst. En liten färöisk pojke pekar ut Amalias hus ’Fuglurin’ några meter längre fram. Här, säger han, kan vi köpa en kopp kaffe. Dörren öppnas och Amalia välkomnar oss med ett stort och hjärtevärmande leende. Hon serverar oss kaffe, te och nybakade frallor med ost och fårkött, vi får mer än vad vi orkar äta och det för endast 65 kronor per person. Om man förbeställer kan man också få färöiska specialiteter – ’ ’eina góða máltíð, som det står på hennes visitkort. Här kommer vi absolut att äta nästa gång Färöarna lockar. 

 

Vi promenerar på den asfalterade vägen de 5-7 km över fjället för att ta oss till Hattarvík. Längs vår väg stöter vi på ett litet skjul, där fårklippningen var igång. En ung man brister ut i ett stort leende när han hör att vi är från Kerteminde. Han berättar glatt att hans mamma har studerat på Hantverkshögskolan i Kerteminde. Världen är verkligen liten. 

 

Fåraherden berättar entusiastiskt om fårklippningen. Nu i juni/juli klipps fåren för att de inte ska bli för varmt för dem. Jaha, men vad händer med ullen? Vi får höra om att det inte längre går att försörja sig på att sälja ullen, iallafall inte på dessa lite avskilda öar. Ullen klipps av och samlas ihop för att sen eldas upp! All den fina ullen! 

 

Vi promenerar vidare uppför bergen, iväg från vägen och belönas med en fantastisk utsikt. Men silvertärnorna ovanför oss lät oss inte njuta! Skrikande flyger tärnorna över oss och attackerar oss med sin spetsiga näbb! Vi förstod meddelandet ’’kan ni lämna vårt näste’’. 

 

Väl framme i Hattarvík möts i av ett fint uppdukat bord hos öns kvinnliga fåraherde. Det var uppdukat ute i det fria med plats för ett sällskap för cirka 60 gäster, och inte mindre än 3 stycken färöiska stjärnkockar var inbjudna för att tillaga färöiska specialiteter, medan gästerna var ute på en guidad tur på fjället. Kockarna tillagade bland annat ett lam i en kokgrop i marken. Vi frågade försiktigt den kvinnliga fårahedern efter ett ställe där vi kunde köpa en kopp kaffe. Hon skakade på huvudet samtidigt som hon log. ’Nej det har vi inte. Här finns inte heller någon toalett’ – ’Men jag vill gärna koka kaffe till er, och ni kan bara gå in i huset så kan ni få låna vår toalett. Det är dörren till höger’. Otroligt vänligt! 

 

Vi satte oss vi ett av borden med utsikt över byns 20-25 hus, vilka var mer eller mindre övergivna, och den lilla bryggan. Så fick vi kaffet serverat. Kaffet smakade gott och plötsligt dök kvinnan upp igen. Denna gång med ett stort fat med smörgåsar med en korv gjord på fisk och fårsalami. Det smakade verkligen gott efter en lång vandring! Hon berättade att matarrangemanget, utöver fjällturen och den färöiska maten hade ’Phlox män’ som tema. 

 

Sägnen om Phlox män bygger på historisk fakta från Medeltiden, om en liten grupp av fyra upproriska män från just Hattarvík. De gav sken av att vara frihetskämpar för ett självständigt Färöarna, härjade och kontrollerade de norra öarna för egen vinnings skull. Alla fyra dömdes till döden – men inte Sjúrður við Kellingará, som blev förlåten av Gud. Men han kunde inte böra gruppens brottsliga handlingar själv och bad därför om att få bli dödad tillsammans med de andra tre männen. 

 

Det färöiska bryggeriet Föroya Bjór hade faktiskt bryggt en särskild ’Floksøl’ (Folköl) just för detta enastående kulinariska och kulturella evenemang. Och innan vi hann se oss om, kom den kvinnliga fårahedern bärandes med en 2 liters flaska av denna speciella öl! Varsågoda! Ni måste också smaka! Ja tack, och plötsligt kände vi oss om en del av det fina evenemanget och väntan på färjan kändes kortare och mycket mer behaglig. 

 

Vi hamnade i samtal med den kvinnliga fårahederns svåger. Han berättade stolt för oss att han var född i Hattarvík och att Hattarvík på Fugloy var den bästa platsen.Han var dessutom ättling till ’’den goda’’ av de fyra männen i sägnen! Han arbetade som kapten på en cirka 82 meter lång fiskebåt och var ute på havet många dagar om året. Men han vände alltid tillbaka till Hattarvík under sina lediga dagar. Han ägde 8 av byns hus och hans bror, den kvinnliga fårahederns man, ägde 14 hus. Förutom brödernas och svägerskans fåruppfödning, levde de på turistevenemang, om än en mer blygsam version än det unika gourmet evenemanget. 

 

Om lunnefågel smakar bra? Kaptenen log och sa att det var utsökt, precis som sillgrissla! Han berättade, att fortplantandet av lunnefågel har varit dålig i några år. Och detta är på grund av minskningen av lunnefågelns favoritmat, sill. Men nu ser det ut som att det håller på att vända. Kaptenen brukar under våren vara med och ringmärka de nyfödda ungarna, för att kunna hålla kolla på utvecklingen av fågeln. 

 

Efter att få ha lärt oss en massa nya saker hoppade vi ombord på Ritan igen som seglade den 45 minuter långa resan tillbaka till Hvannasund på Viðoy. På rekommendation av Karen i klädbutiken i Tjørnuvík åkte vi nu till Matstovan hjá Elisabeth’ i Viðareiði. Och om vi inte hade vetat om denna restaurang, ja få hade vi nog aldrig hittat den. Ett litet blått trähus som inte ser mycket ut för världen. Inuti mötte vi än en gång den färöiska gästfriheten och borden var prydligt dukade. Och naturligtvis var vi tvungna att beställa sillgrissla. Vilken härlig måltid. Köttet var mörkt och fast och smakade som en blandning av kyckling och rådjur. God sås, kokt potatis och stuvade grönsaker gratinerade med mörka vindruvor. Från alla borden hade men fantastisk utsikt över dalen och fjället och solen sken tills vi körde hem berikade med otroliga intryck och mätta magar. 

 

DAG 9, SÖNDAGEN DEN 3:E JULI 2016

Sista dagen på Färöarna. Avfärd till Torshavn. Först ska vi dock gå över en gångbro till Kunoy, genom den väldigt smala Kunoyatunneln och längs den västra sidan av ön, som har den vackraste utsikten över ön Kalsoy. Här kunde vi med e  kikare blicka ut över statyn av sälkvinnan. 

 

Tillbaka på Streymoya promenerar vi än en gång stråket på bergsryggen genom Molnens Dal. Det är vackert och inte lika molnigt idag. Vi tar sedan en båttur på 20 minuter, från Tórshavn med ’Ternan’ till ön Nólsoy. Solen skiner igen efter en ordentlig regnskur. Vi sätter oss i hamnen i Nólsoy och äter vår medtagna lunch. Vilken utsikt. 

 

Den unga flickan i det lilla caféet berättar för oss att hon är den femte generationen av familjen Ro-Ove. Öns hjälte, Ove Joensen, bestämde sig för att ro över Atlanten till Langelinie i en klassisk färöisk träbåt. Två gånger var han tvungen att ge upp och återvända hem från Shetlandsöarna, men år 1986 lyckades Ro-Ove på 41 dagar paddlar de 900 sjömil från Nólsoy till Langelinie, endast i sällskap av en katt. 

 

Flickan låser entusiastiskt upp till källaren under caféet och där står Ro-Oves tilla träbåt ’Diana Victoria’, som tog honom till Langelinie så att han skulle kunna kyssa den lilla sjöjungfrun. Det är nästan obegripligt! 
Vi tillbringade eftermiddagen till att vandra den sista biten upp i bergen på Nólsoy. Nyfiken som jag är, la jag mig på magen och kikade ut från klippkanten. Jag låg där helt stilla, med utsikten över havet och lät sinnena ta in alla de fantastiska färöiska upplevelserna vi har berikats med under denna fantastiska resa! 

 

MS Norröna avgick sent på kvällen kl 23:30, så vi gick en rundtur i Tinganes och rundade av med en otrolig upplevelse på restaurangen Áarstova, som ligger i en gammal K-märkt byggnad i Torshavn. Platsen är så charmig med små låga dörrar, ojämna golv, små krypin, bjälkar i taket och mycket vänlig service och härlig stämning. För att inte tala om den gastronomiska upplevelsen! Vi valde en tre-rätters meny. Vi fick hummersoppa, marulk och glass till dessert. Ja, det kostade, men det var värt vartenda öre och mer därtill! 

 

DAG 10, MÅNDAGEN DEN 4:E JULI & TISDAGEN DEN  5:E JULI 2016 

Båtturen hem med Norröna vara rena rama lyxen och avkopplingen! 
Vi seglade hemåt och spenderar natten i en lyxig hytt med en stor dubbelsäng. Återigen en fantastisk frukostbuffé. Fina restauranger med mycket god mat. Jag fick även tid till att skriva dagbok. Att tänka tillbaka på alla fina stunder som kom med våra upplevelser av mötet med Färöarna och de färöiska människorna. Vi sträcker på benen och får frisk luft ute på det annorlunda däcket. Vi sitter i solstolarna och njuter av solen och tar självklart ett kvällsdopp i badtunnan med saltvatten! 

 

Vi har haft möjligheten och nöjet att ha med en egen bil och på så sätt kunna ta med alla saker och utrustning vi behövde. Ja, att segla med Norröna är ett vackert och bekvämt sätt att resa och är en underbar del av semestern. Smyril betyder dvärgfalk på färöiska och dvärgfalken återfinns i Smyril Lines logga. Dvärgfalken kännetecknas av snabba, bestämda vingslag och en skarp blick, och ja den -symboliken stämmer väldigt väl! 

 

Färöarna – vi ses snart igen! 

 

 

Med förbehåll för fel och korrigeringar